Hur jag blev kristen
1994 mådde jag lite dåligt och bad till Gud att han skulle hjälpa mig med mitt liv, jag var inte troende då. Några veckor senare kom en kompis (AK) till mig och berättade om sin kristna tro, och jag sa att Gud inte ville ha med mig att göra eftersom jag förnekade honom. Hon sa att jag skulle följa med till Pingstkyrkan, det var en predikant från Stockholm som skulle predika där. Jag ångrade att jag sa att jag skulle med till kyrkan, ringde henne flera gånger för att berätta att jag inte skulle följa med. Jag ville inte bara utebli när jag lovade att åka till kyrkan. Jag cyklade ändå in till stan och vi träffades i kyrkan. Under predikan kände jag en "hand" på min axel, jag vände mig om men ingen som reagerade, men nånstans inom mig förstod jag att det var något osynligt. Hörde en len röst inom som sa "det är mig du behöver". När predikan var slut sa predikanten att alla skulle böja ner sitt huvud och att alla som var mottagliga för Gud skulle sträcka upp handen. Jag visste om att jag var mottaglig men jag vågade inte sträcka upp handen, för jag visste inte vad de andra skulle tycka. Än en gång sa predikanten att de som var mottaglig för Gud skulle sträcka upp sin hand. Men jag gjorde fortfarande inte det. När jag kom hem började jag gråta hejdlöst, i Guds kraft. Dagen efter ringde jag till min kompis och berättade vad som hänt. Hon sa att jag skulle be frälsningsbönen och jag gjorde det. Hon sa även att vara frälst var som att komma hem. Jag slutade gråta, och jag gick på biblioteket för att låna en bibel, och började läsa den. Sen vet jag inte egentligen vad som gick fel. Jag kände inte den där glädjen som kristna känner. Att veta att jag har evigt liv och att Jesus är med mig hela tiden. Jag döpte mig i pingstkyrkan strax efter. Året efter gick jag bibelskola tillsammans med AK. Det var också det värsta jag varit med om, fast det borde ha varit den bästa tiden. Efter bibelskolan började jag höra röster inom mig, som pratade med mig hela tiden. Jag visste att Gud kan prata med oss kristna, men inte hela tiden, eftersom det handlar om att gå i tro. Det är svårt att lyssna in Guds röst när jag hör andra röster inom mig. Men något var fortfarande mycket fel. Man ska inte gråta så mycket som kristen. Än i dag vet jag inte vad som är fel. Jag har kunskaper i den kristna tron men jag kan som inte leva ut den i verkliga livet.
Jag läste bibeln bitvis, inte varje dag som man ska göra, ibland tog det flera år mellan varje gång jag läste den och bad till Gud. Eftersom jag hör röster inom mig hela tiden är det jobbigt att läsa bibeln och be. Men som en sång heter, "En liten stund med Jesus", så borde jag läsa bibeln och be mer. Relationen med Gud är viktig och är precis som med en vanlig människa, att berätta hur dagen har varit, vad jag känner för, och be för andras och mina egna behov, så det borde gå lättare än det är. Men vi har en motståndare (djävulen) som inte vill att vi har kontakt med Gud och att läsa bibeln vill han inte att vi gör. Och inte vill han att vi blir kristna heller). För Jesus är ju min livlina för mitt liv, hur jag ska leva det. Jag får till och med tro genom Guds ord. Vi kan inte tro i oss själva.
Att följa i Jesus fotspår är svårt och att överlåta sig till honom, att han kan ta hand om mitt liv, istället för att jag ska klara av allting själv. Jag ska inte lita på andra människor eller annat över huvudtaget. bara Jesus och vad han lägger ner i mig som kristen. Jag vill inte gå en väg som leder mig vilse i mitt andliga liv, för jag behöver Jesus i den tid vi lever i nu.
Jag har inte riktigt hittat rätt kyrka för mig, det är också en viktig del i en kristens liv, att vara med andra kristna, att få mer kött på benen av de som varit kristen längre än mig själv.
Summa sumarum: Felet kanske är att jag går i min egen kraft, eller att jag inte tar de steg jag borde ta i mitt liv. Att våga lita på Gud istället för på mig själv. Och att inte lyssna på rösterna. För jag har kunskapen och tron. Men jag använder mig inte av den.
Nutid.
För något år sedan träffade jag en kristen kvinna (en själavårdare) som jag berättade för henne om mitt liv. På kvällen när jag lagt mig kom det upp ett helt kapitel upp i mitt huvud, jag skrev ner det och det var helt felfri från fel. Så jag tror att kvinnan hade bett för mig och på så sätt fick jag fick bevis från Gud att jag skulle skriva böcker.
Jag har också börjat följa mitt hjärta, inte vad jag vill och har lust till, utan vad Jesus vill. För jag har kärlek till andra bara jag skulle använda mig av den. För jag vet vad som är rätt och fel (kanske inte i allt). En tro utan gärningar är en död tro. Så nu kan det börja hända saker i mitt liv, förhoppningsvis.
Följ mig på bloggen jag har här på hemsidan så får du veta mer om mitt liv, i mitt skapande och kristna liv. Och annat som kommer att hända.
På sidan Vittnesbörd under Kristendom kan du läsa om hur Gud har varit med mig och en kompis vittnesbörd i sitt liv. Allt är inte en slump. Det är Jesus som gör allt detta. Inte vi i oss själva.
FÖLJ DITT HJÄRTA